trädgårdsmästaren

Du vet ju att det finns mer. Att ingen nånsin behöver bli utan.
Du öppnar slussar mellan brist och överflöd, mellan torka och tidvatten. Snedfördelningen gör dig olustig, och du gör det du måste göra för att bli glad igen: du omfördelar, outtröttligt.
Du vet vad du har att göra, och det finns ingen anledning att förlora någon tid. Så många berg att förflytta, tårar att torka, kinder att smeka, och bara en enda futtig livstid.
Om nånting ibland kan göra dig mörk, matt och ogenomskinlig, så är det nog detta. Att du bara är en gnista i det världsvida, dimkalla svarta havet av tårar, att vi har så svårt att låta oss tändas, att värma oss vid vårt eget ljus.
Men det varar ju aldrig länge. För runt nästa hörn, i nästa andetag, möter du återigen uttorkning och förtvivlan, du minns du vad du är och vad du vet, och tänker inte mer. Du bara gör det du gör: du vattnar.

generositet