Resa

Att åka tåg. Att drömma.
Världen skiftar utanför, ett försvinnande virrvarr av främmande färg och form.
Landskapet är djupt försjunket i sin inre dialog. Jag ägnas på sin höjd en artig sidoblick, men bjuds aldrig in i det ständigt pågående, mumlande samtalet. Oss lador emellan. Såhär kyrktorn till ekdunge. Från en ko till en annan.
Också min tanke är fri, flyktig, rotlös, lugn. Söker inte fäste eller spegelbilder.
Förskonad från sig själv, i fred med sig själv.
Huvudet vilande mot ryggstödet.

Skrivpuff: Resa bort

Jag är inte sån, helt enkelt

Där satt vi, hela kvällen igenom, din Gunnar och jag, och jag sa inte ett ord. Inte ett ORD! För jag är inte sån, helt enkelt. Det är bara inte jag. Du kan lita på mig. Du och Lasse har ju bara träffats ett par gånger, knappt. Och du kommer ju själv att berätta när du är redo för det, eller hur. För du är ju inte sån, helt enkelt. Joo, det har jag vetat så länge jag känt dig, och det börjar bli ett bra tag nu faktiskt, eller hur? Tänk, jag minns dendär dagen som om det var igår, han sa "ja" och såg på dig som om han inte kunde tro att det var sant, att något sådant skulle kunna hända honom, och hela kyrkan bara GRÄT, då tänkte jag att han verkligen hittat den rätta, henne kan han lita på, hon kommer aldrig att såra honom, och då var jag så stolt över att känna dig.. Joo, säkert! Och ni var så vackra tillsammans, så unga och.... Haha, ja. Nä, vi är ju inte det, nån av oss, men det är insidan som räknas säger dom ju. Även om Gunnar faktiskt är otroligt stilig fortfarande måste jag säga. Ja du ser det ju inte på samma sätt som ser honom varje dag, ja inte just nu förstås, men i juni är du ju hemma igen, det går fortare än du tror ska du se. Men i alla fall, jag tänkte igår att han verkligen är en otroligt attraktiv man fortfarande. Ja alltså missförstå mig rätt. Inte jag naturligtvis, aldrig i livet. Men jag menar att han kan väl inte undvika att få erbjudanden, särskilt inte i det jobbet, med en massa sånadär tillställningar man måste gå på jämt. Men han pratade bara om dig. Att det finns bara du. Att sen ni träffades har det inte funnits någon annan. Att han förstod att dethär var ett fantastiskt tillfälle för dig och att han aldrig velat hålla dig tillbaka för allt i världen, och att han verkligen förstod att du inte hade tid nu att höra av dig så mycket. Men att han litade på dig. Och på mig också förstås. För att jag snackar inte, sa han, det vet alla, det vet ju du också. Det vet alla. Jag är inte sån, helt enkelt.

Du, vännen, underbart att prata med dig, men jag måste sluta nu. Ska träffa en person. Lite spännande, ja. Nygammalt kan man säga. Jo.... Du jag berättar mer en annan gång. När jag är redo ja, haha. Puss puss, hörs snart!

Skrivpuff: Skvallra

En i mängden

Käre Gud. Detdär jag alltid bett om. Att få höra till. Få vara en del av den månghövdade, samsjälade massan. Få ge upp min ynka särskildhet och få ner rötterna ordentligt i något större, varför inte i Dig. Det är alltså fortfarande aktuellt. Det går fint att sätta igång närhelst det passar Dig.

Och Gud. Dendär andra grejen. Om Du kunde rädda min eviga, sanna, särpräglade själ också så småningom. Från självupplösning, glömska och andligt förfall i detta allomfattande, underbara och outhärdliga gruppdynamiska experiment med livslångt obligatoriskt deltagande som Du, ursäkta, ibland verkar ha satt igång enkom för att kunna slå Dig på Dina gudomliga knän av skratt tillsammans med Dina outgrundliga medgudar. Det är på intet vis struket från agendan för min del heller.

Annars var det nog inget särskilt just nu.
Ser fram emot Ditt svar.
Hej!

Skrivpuff: Massa

Stresstålig layoutare of the soul sökes

Felsyftade sensationsrubriker.
Trasiga länkar, saknade bilder, glatt kväkande översättningsgrodor.
Om en sansad formgivare ville vara så vänlig och ordna upp satsbyggnaden, dispositionen. Inte minst ta tag i nyhetsvärderingen. Välja ut inte mer än tre bilder per uppslag, tydligt dimensionerade i fallande viktighetsordning, och placera ut dem smakfullt över sidlandskapet.
Så vore man tacksam. För då kunde man kanske andas lite mer ekonomiskt, samt beundra det nymornade snölandskapet med den lugna andakt det förtjänar.

Skrivpuff: Tidning

Ödla

Jag undrar om det kan vara så att det inre livet med (o)jämna mellanrum vränger av sig det yttre som ett urvuxet ödleskinn.

För nog skaver det. Börjar strama både här och där.
Man vill klia sig så fjällen yr, men kommer inte åt.

Kanske är det dags.
Kanske håller det på att hända.
Nu, snart.

Resonans

Man har gått och blivit ostämd.

Man är ett enda stumt och oskönt konglomerat av udda strumpor, tv-såpor, utgången mellanmjölk, tisdagar, onsdagar, förra veckans förolämpningar, åtta nya blyertspennor som alla redan saknar stift, krig och hungersnöd samt morgondagens tvättstuga.

Man har svårt att svänga med.

Världarnas Herre - och Fru - skulle mycket väl kunna stå här, nu, bakom min högra respektive vänstra axel, och se med oändligt mild och kärleksfull blick på mitt vettlösa pysslande. Hon lägga sin mjuka beskyddande arm runt mina ilsket kutande skuldror, han se på mig med oändlig ömhet och bara en aning sorg i sina strålande ögon, och stryka mig lätt över kinden. De båda skulle just nu mycket väl kunna tala in i varsitt av mina lomhörda öron, sjunga mig till liv, kalla mig vid mitt sanna hemliga namn, det som jag alltid har känt och aldrig helt kunnat minnas.

Men eftersom jag alltså är strängt upptagen med att försöka pilla bort stearinet från min nya vänstra vante samtidigt som jag tänker ut en nödlögn och inser att jag återigen glömt köpa kaffe, så missar jag alltsammans.

Kanske är det synd, och kanske är det alldeles som det ska vara.

Jag har i alla fall hur som helst äntligen hittat en penna som fungerar någotsånär. Filt.

Att inte stiga av i Nässjö

Dagen ändar skymningsblå.
I ljusöarnas stränder skymtar perrongvägen
på sin tysta färd mot annorland.
Stationshusets flacka fönsterblick
djupnar av speglad himmel
och oställda frågor.

I ett annat universum
följer ett annat själv
Ett bortglömt minne av en älskad röst,
en plötslig namnlös längtan,
rafsar ihop sitt pick och pack
och tar sig an resten av sitt liv
med Nässjö som alltings början.

Det jag som är här
fortsätter söderut, vinterut,
mot advent
och ett blåare mörker.