Neti neti

Nej, det är inte dethär. Heller.

Handen öppnar sig, det jag nyss hållit fast glider ur mitt grepp. Är snart glömt, som om det aldrig varit.
Det var något annat jag skulle.

Jag lät mig luras igen, lät mig lura mig. Och dig.
Jag är inte din. Jag hör inte hemma i ditt hus, ditt liv, dina ljusa ögon, din varma stadiga hand kring mitt bakhuvud. Jag hör inte hemma i din dröm, du inte i min.

Kurser jag hoppar av, lappar med telefonnummer som smulas sönder i jackfickorna, halvlästa böcker i sneda dammiga travar. Blicken i tomma luften mellan dem.

Frestelsen är alltid där, det skimrande luftslottet i fjärran. Allt detta ska bli ditt, om du bara. Och jag faller igen och igen, och aldrig mer, och igen.

Då flyttar jag in, vilar några stulna timmar i himmelssäng och äter aska från guldfat. Tills det bleknar omkring mig och jag återigen är där jag bör vara, vid vägkanten, på väg.

Det var något annat jag skulle.

lojalitet

vesper

Här är jag nu. Ännu en dag är över.

Med pennan följer jag spåret bakåt. Oordning, skrot, oavslutat, halvpåbörjat. Dagens skörd av vilsenhet. Alla dessa olika självupptagenheter som brottas om strålkastarljuset, om samma namn, samma liv.
Det enda jag vet är att någonstans i allt detta är en glödande punkt. En hemlighet som smusslades till mig någon gång under dagen, utan att jag märkte det. Men jag vet aldrig var.
Det är därför jag sitter här medan natten svartnar utanför, och väger dagens händelser i handen, en efter en. Iakttar, vrider dem sakta i lampljuset. Någon gång under dagen såddes ett frö. Jag vill veta var jag ska vattna.

Kanske var det min tafatta, skamrodnande oförmåga att ge igen innan du gick. Eller mitt hundrade misslyckande med det allra enklaste, även idag, än en gång, men ändå en ny gång. Eller bara att jag är här nu i alla fall, idag också. Jag sitter ändå här.
Tecknar ur minnet dagens spindelnätverk av kaos och sammanhang. Gräver ut, lirkar med pennspetsen, granskar, söker.

dagens bästa stund

Hon blir genomskinligare, det är vad som händer. En dag kommer hon inte att kunna få syn på sig själv alls.

Alldeles på ytan handlar det om några grå hår, om mattare hud och grövre ansiktsdrag, om hur blicken från kvinnan i spegeln nu ibland är förströdd och lite undrande när den möter hennes. Som om hon inte riktigt kan komma ihåg vem hon är, hon den verkliga, och skyggt undrar vad denna främling vill henne.

Och därunder framträder det som är hon själv allt tydligare, fram ur allt som är damm och besvikelse och otillräcklighet. År för år, långsamt, obevekligt, växer hon ur sin bild, i sig själv.

ändra utseende

jag sökte

Jag sökte över berg och dal
den stig som bar dig hän
i mörka skogens pelarsal
jag sökte dig, min vän

Jag lyssnade mot havets slätt
med längtan i mitt bröst
och vid min kind rör fjäderlätt
en skugga av din röst

Jag vandrade en evighet
med sorg i knuten hand
i lågans ljusa ensamhet
mot gryningsstrimmans land

att finnas

för tidigt

Duntäcket har abrupt ryckts av skogen flera månader för tidigt, yrvakna barrträd plirar surmulet mot den bleka himlen. Kala lövträd rister grenarna i den hurtfriska blåsten, borrar ännu domnade rötter djupare nedåt i frusen jord. Fröet till vår och sommar har månader kvar av sin tid i dvala. Grodden hejdas, vänder sig inåt, förorättat muttrande. Jorden är tagen på sängen, har fått oväntat besök innan hon ens hunnit borsta tänderna.
Skatskrän i flaxande flock plötsligt tumlande tvärs genom luften. Den obalanserade konstnären har övermannats av självtvivel, kastat in handduken och dängt med drypande svart pensel mitt på papperet, färgen skvätter åt alla håll, den skira tystnaden blir hängande i osköna trasor.
Det är för tidigt, alldeles för tidigt.

Svalt

Fårhuset

Det är alldeles tyst mellan de glesa brädväggarna, sånär som på ljudet av fridfullt malande underkäkar. Ibland en prasslande rörelse i höet. Närmast mig en stor, ullrund, smutsvit tacka med långsamt vippande öron, majestätiskt blickande längs sin välvda nosrygg. Ögonen är stora och sammetsbruna, de svarta bönformade pupillerna bottenlösa. En skymt av onåbar djurverklighet. Evigheten, matsmältningen. En idisslares inåtvända nirvana.
Efter lång tid halvsittande är mina ben domnade. Oändligt långsamma rörelser för att inte uppröra massan av varma kroppar, deras andning som häver sig i lugna vågor. Det dagsgamla lammet äntligen inom räckhåll. De långa knotiga benen osannolikt hopvikta under den lilla kroppen. En mjuk nos nyfiket trevande, nafsande längs fingrarnas retsamt bekanta form.
Doften av hö, fårspillning, snösmältning. En liten rörelse, en suck. I handen nu ett vilande, strävhårigt huvud.

utmaning: skriv om en speciell plats

oktober

Styrkan att vakna från jorden
är ihåliga spröda fågelben
sviktande, spända att lyfta

strävbågar skjuter uppåt,
möts motvilligt, högt i valvmörkret
bär bågspända
seklers marmortyngd av minnen

Blicken som plötsligt lyfter, klarnar
kilar på spensliga insektsfötter
över iskall buktande vattenyta

Styrkan att låta ögat ljusna, dricka klart ljus
att låta vägen födas, steg för steg
att följa den tysta röstens längtansrop
i mjukt tomt rum

Nu när årets själ lämnar kroppen,
- som domnar, stannar, sjunker -
och skjuter fri mot stenblå rymd

Genom brinnande grensvarta lövverk
Klingar brusande berusning
nyfödd tidlös

utmaning: skriv om styrka