oktober

Styrkan att vakna från jorden
är ihåliga spröda fågelben
sviktande, spända att lyfta

strävbågar skjuter uppåt,
möts motvilligt, högt i valvmörkret
bär bågspända
seklers marmortyngd av minnen

Blicken som plötsligt lyfter, klarnar
kilar på spensliga insektsfötter
över iskall buktande vattenyta

Styrkan att låta ögat ljusna, dricka klart ljus
att låta vägen födas, steg för steg
att följa den tysta röstens längtansrop
i mjukt tomt rum

Nu när årets själ lämnar kroppen,
- som domnar, stannar, sjunker -
och skjuter fri mot stenblå rymd

Genom brinnande grensvarta lövverk
Klingar brusande berusning
nyfödd tidlös

utmaning: skriv om styrka

stigar

Över den tysta gyllengröna mossan
blir skogen stiglös. De kvällsröda stammarna
slutade tala med varandra
långt innan jag kom.

Ur dovt mjukt mörker under barrgrenstaket
famlar smala skälvande benfingrar, dödsilvergrå

I spegeltjärnen, mellan sträva stammars granmörker
där dybruna skuggor flyr undan, bortom, djupare
I ögonvrån den enda bleka lågan
går flackande förlorad i det grunda

Här, där språkets stig mynnar i ingenting
tar en annan sin spårlösa början


utmaning: skriv om skog

Innanför

Alltid har ni talat över våra huvuden. Era självsäkra ord och gester av samförstånd, era viskningar. Ni var alla trygga därinne i den skimrande kokongen. Där lekte ni de invigdas hemliga lekar, där rymdes er prydliga lycka och era nätta, svärtade små katastrofer.
Tryggheten och värmen var ert privilegium. Vi blev till i knappheten, i nästan-heten, vi växte upp med näsan tryckt mot rutan, ni lät oss få lite värme och ljus när det passade er att avstå. Vi skrek och det som trängde in till er var kanske en lustig väsning, inte mer, kanske var det därför ni skrattade. Vår nöd hörde ni inte, men ni verkade ha roligt åt hur vi uttryckte oss, så simpelt, inte sant, så utan varje spår av bildning.

Men idag skrattar ni inte.

Så dumma vi var. Vi som trodde att vi en dag skulle bli insläppta om vi bara gjorde som ni sa länge nog. Trodde att dendär förströdda blicken var en början. Vi köpte det och böjde oss i åratal, och vi förnekade oss själva och vår vrede som ni förnekade oss. Vreden åt oss och blev hat.
Och nu har kanske hatet ätit det sista, för vi längtar inte längre dit in, till kokongens skimrande inre. Vi har ett eget rum nu, hatet håller oss varma. Äntligen kan vi höra varandra och oss själva, vi har funnit varandra. Och vi är många. Dethär är bara början.

Nu är vi innanför. Vi talar, och nu hör ni oss plötsligt alldeles utmärkt. Nu lyssnar ni, nu frågar ni varandra vad ni borde ha gjort annorlunda. Rättfärdiga, oskyldiga, överraskade. Som om ni aldrig någonsin såg oss över huvud taget. Men nu ser ni. Nu är det vi som talar, och ni lyssnar.

Utmaning: skriv om en slutkläm

Varifrån

Frågan om var jag kommer ifrån är svårast. Jag har nog blivit bra på undanmanövrer.

Visst har jag ett ursprung som alla andra. Det är ingenting märkvärdigt eller ovanligt med det, och jag borde väl egentligen bara säga som det är.

Men det är som om de vill åt något annat. Något som är heligt för mig, glaspärlor för dem. Som om de objudna och bullerskrattande stövlat rakt in, vräkt sig ner framför teven, slagit på femman, tänt en cigg och bett mig ta en öl ur kylen, älskling.

Jag talar gärna om mitt namn, och vad jag gör kan var och en se när jag gör det. För övrigt tror jag kanske att det är en tystnad omkring mig.
Jag vill att den ska vara varm, rymlig, lugn. Och kanske en dag att någon vill lyssna med mig. Hellre än att fråga.

Utmaning: skriv om något ursprungligt

Omöjligt

Allra omöjligast är det alldeles innan. Papperets hjärtklappande tomhet, den egna. Den avgrundshisnande balansakten mellan före och efter, möjlighet och verklighet.

Sällan är ensamheten så naken som då, man är ännu ett själlöst föremål bland andra. Jag, stol, bord, papper, penna, golv, tekopp, fönster, grå himmel, fönsterrutans glesa gråt, regndroppsviskande lövträd. Kanske väntar vi på att infogas i mening och berättelse. Kanske lever var och en bara sitt eget inåtvända icke-liv. Sover sin avskilda, drömlösa sömn.

Pennans envisa livslinje, dess vacklande hotande möjlighet till splittring och sammanhang. Det oåterkalleliga i att vakna, att låta sig väckas; just såhär blev det. Miljoner möjliga universa förlorade, fången i ett enda.

Snart. Snart. Nu.

Utmaning: Skriv om att skriva

ofödd

Då såg jag inte,
blev bara rasande och stum, som du
Nu ser jag fosterhinnan
hur du ännu kämpar för att födas

Ansiktet ännu oformat,
orden urgamla, vingklena fågelungar
skälvande i ljuskylan

Om jag kunde värma
dina späda blå lemmar
vid min sorg

Utmaning: Skriv om att födas

Denna tid har jag fått. Sekunder, år.
En oviss rymd. En tyst, varmdoftande sommarnatt.

Kanske är det ett slut min hand trevar efter,
för att veta. Här. En början.
Trevandet en bruten, vilsen röst
som tystas i den varma luften,
och spegelvattnet vilar i det sammetssvarta.

Är en orolig skugga med mitt Var, när, hur
Medan natten väntar, som ett väldigt öra
ett andlöst, lyssnande Att.

Utmaning: Skriv om begränsning