lördag 13 maj 2017


Jag vet inte om jag har nån själ, men
om jag har det så föreställer jag mig den
som en säck full av bokstäver, skiljetecken
och avsigkomna satsdelar
i den mest fullkomliga oordning.

Jag vet inte om jag söker nåt, men
om jag gör det så är det nog
en överdängare i andens alfapet.

Lägg mig.
Horisontalt, vertikalt, diagonalt.
Läs mig, hitta mig i SAOL.
Försvara min ålderdomliga böjningsform,
hävda min fortsatta relevans.

Skriv den dikt som vore otänkbar
utan just mina fyra Å:n
och där ingen kommer att fråga efter B:n.
Nånsin.
Läs mig sedan högt,
med dendär rösten
som kan skala fram den
glödröda nervtråden av mening
ur den gråaste väderleksrapport.

Och knyt mig, ännu glödande, om fingret:
glöm mig aldrig.