fredag 10 januari 2014

Resonans


Man har gått och blivit ostämd.

Man är ett enda stumt och oskönt konglomerat av udda strumpor, tv-såpor, utgången mellanmjölk, tisdagar, onsdagar, förra veckans förolämpningar, åtta nya blyertspennor som alla redan saknar stift, krig och hungersnöd samt morgondagens tvättstuga.

Man har svårt att svänga med.

Världarnas Herre - och Fru - skulle mycket väl kunna stå här, nu, bakom min högra respektive vänstra axel, och se med oändligt mild och kärleksfull blick på mitt vettlösa pysslande. Hon lägga sin mjuka beskyddande arm runt mina ilsket kutande skuldror, han se på mig med oändlig ömhet och bara en aning sorg i sina strålande ögon, och stryka mig lätt över kinden. De båda skulle just nu mycket väl kunna tala in i varsitt av mina lomhörda öron, sjunga mig till liv, kalla mig vid mitt sanna hemliga namn, det som jag alltid har känt och aldrig helt kunnat minnas.

Men eftersom jag alltså är strängt upptagen med att försöka pilla bort stearinet från min nya vänstra vante samtidigt som jag tänker ut en nödlögn och inser att jag återigen glömt köpa kaffe, så missar jag alltsammans.

Kanske är det synd, och kanske är det alldeles som det ska vara.

Jag har i alla fall hur som helst äntligen hittat en penna som fungerar någotsånär. Filt.

5 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Helt jävla fucking underbar.

marmoria sa...

Och svänger, det gör det! Alltid fucking underbart att läsa dig.

Lillemor sa...

Så fullt av juveler att jag inte vet vad jag ska säja. Dom ilsket kutande skuldrorna. Det sanna, heliga namnet. Jag vill läsa dej ofta, ofta, men. Det är som det är. Glad när du skriver, det behövs att du skriver.

Gabrielle Björnstrand sa...

Mycket bra. Men efter att ha läst den kan jag nästan lura mig själv att jag är ganska så energisk. Men ostämd, helt klart.

Här låter det bättre:
http://www.youtube.com/watch?v=CuA_KBjtLU4

Y sa...

Alldeles underbar text.
"...det som jag alltid har känt och aldrig helt kunnat minnas."
Åh jag njuter av dina ord.

(tack för kommentar hos mig)