Hon blir genomskinligare, det är vad som händer. En dag kommer hon inte att kunna få syn på sig själv alls.
Alldeles på ytan handlar det om några grå hår, om mattare hud och grövre ansiktsdrag, om hur blicken från kvinnan i spegeln nu ibland är förströdd och lite undrande när den möter hennes. Som om hon inte riktigt kan komma ihåg vem hon är, hon den verkliga, och skyggt undrar vad denna främling vill henne.
Och därunder framträder det som är hon själv allt tydligare, fram ur allt som är damm och besvikelse och otillräcklighet. År för år, långsamt, obevekligt, växer hon ur sin bild, i sig själv.
ändra utseende
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
hmm japp så kan det va... :)
Mycket bra! Älskar det första stycket. Åh, jag vill sno det rakt av ;) Så bra.
Fanemej genialt.
Håller med Y, det första stycket. Och avslutningen. Vilka bilder!
:) fin
Förbehåller mig rätten att inte välja några stycken alls. Hela texten är underbar.
Tycker om. Ibland är det så där svårt att hitta sig själv, trots att man borde känna sig mer ju längre tiden går...
Jag är ett sådant fan av dina fina texter. Vackert, vackert!
Skicka en kommentar