Över den tysta gyllengröna mossan
blir skogen stiglös. De kvällsröda stammarna
slutade tala med varandra
långt innan jag kom.
Ur dovt mjukt mörker under barrgrenstaket
famlar smala skälvande benfingrar, dödsilvergrå
I spegeltjärnen, mellan sträva stammars granmörker
där dybruna skuggor flyr undan, bortom, djupare
I ögonvrån den enda bleka lågan
går flackande förlorad i det grunda
Här, där språkets stig mynnar i ingenting
tar en annan sin spårlösa början
utmaning: skriv om skog
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Alt är vackert. Sista meningen vill jag inte släppa inatt. Om och om igen. Orden sjunger i mig. Så rent. Jag går i din skog.
Och jag ler, du tänkte på bokskogskatedraler, det ord som jag fick över och har sparat är "skogstjärn" ;)
Ah, vad poetiskt!
Vackra formuleringar, tycker mycket om:
De kvällsröda stammarna
slutade tala med varandra
långt innan jag kom.
Yes! Möjligen förutom "granmörker".
Mycket vackert!
Håller med Y om den sista meningen. Den är en pärla. men också det flackande grunda. Märker vad jag saknar när jag inte läser, inte skriver.
... när man slutar nå fram till varandra ... de sorgsna, tunga stegen tonade fram hos mig i denna text. Vackert och bra beskrivet - jag befinner mig i din skog i varje sekund jag läser.
Skicka en kommentar