Den skönhet som nu kan finnas
i det som är
just så som det kan vara

Att aldrig riktigt lyckas krångla sig in i verkligheten.
Att ändå fäkta lite håglöst i riktning
mot godtycklighetshinnan ibland,
Idag. Igår. En annan dag,
och någon dag utan nummer och namn,
som alla ryms inom samma blinda, mjölkvita evighet.

Och att ibland råka lyckas karva sig ett hål
med skarpa, bläcksvarta bokstäver i slumpvald svärm
En reva, ett sår.
Förvåningen då.
Vid den plötsligt kalla vinden
från utomskärs.

Rörd

Bergatrollet i mig vill vända sin skrovliga klippsida mot dig,

Din tunna hud, din halvt bortvända blick.

Rösten som söker stadga, skälver och bryts.

Hör gråten i din andning.

I det gråa berget

Kvicknar ådror av rödaste guld.

Du är mitt liv, du räddar mitt liv.

Du är den starka.

Lyfter inte blicken högre än skjortknappen
Tittar inte mer än trettio grader sidledes
Andas inte djupare än till sjätte revbenet
Talar inte högre än krukväxterna
Syns inte mer än saltkaret
Faktiskt mycket praktiskt
Funkat fint hittills

Timmar, dagar. Händelser.
Enstaka ord i min berättelse.
De flyger i flock, inte i sträck.
Jag läser dolda mönster och meningar
Som en gumma spår i teblad.
Absurda nonsensrader,
sofistikerad dramaturgi,
nånting däremellan,
samt båda på en gång.
Är för liten, för nära. Ser bara kaos.
Är själv ett ensamt ord
som skrivs just nu.

Skrivpuff: Undanskymd

Existentiell bakläxa:
Sanningen är en rätt kärv och spretig liten växt
som bara kan leva i öknen.
Snårig, enslig, sträv.

Fortfarande.

Sanningen är också källsprånget,
där det kalla klara vattnet väller fram,
där du svalkar dig ur glömskan,
dricker dina ögon klara.

Sedan.

En övervuxen dörr i muren
på glänt, skimmer över regnvåt asfalt
går nästan förbi
Går in: ett tomt ljust rum
Där är jag
när min röst är så lugn
så lågmäld
att jag hör mig själv

Skrivpuff: högljudd