Egenskaper

Att ha sönder en väl fungerande människa: dela henne i egenskaper, somliga användbara.

Att längta efter något annat och inte veta om det. Pappa, är du verkligen där, är jag verkligen här, skulle hon kanske ha sagt om hon hunnit bli så tydlig innan hon blev otydlig.
Det hon gjorde nådde fram, tände liv i hans blick bakom trötthetshinnorna, så gled han undan och ifrån henne, det var alltid så.
För att rädda honom kvar försökte hon bli mer, göra mer av det han tyckte om, det roliga, det kloka, men det var för lite, varje gång. För fattig att köpa honom fri.

Utmaning: Skriv om en användbar egenskap

Mollusk

Jag sitter på biblioteket, framför hyllan om Ryggradslösa djur (Ugj).
Jag fattar vinken. Och jag skulle gå nu snart i alla fall.

Längs vägen

Den smala vägen har trampats bred
i heligrummet trevar girigblinda händer
Den som en gång bar dig, bara dig
skrattar nu på vingelhöga klackar
med vem som än betalar

Utmaning: Skriv om något dyrt

Kökshandduken

Han skulle kunna låta henne slippa ikväll.

Och plötsligt var det som om han blev trött ända inifrån märgen och utåt, som om han inte alls kunde komma ihåg varför han måste... måste visa henne. Ja. Påminna henne. För ibland var det ju som om hon glömde, hon liksom bara försvann för honom. Till och med medan han höll på att prata med henne, för Guds skull.
Som igår. Hon hade inte hört på, och han hade ju sagt åt henne tusen gånger att hon drev honom till vansinne med dendär minen hon hade. Han kunde ju själv se hur hon försvann inåt någonstans, och det var som om hon satt där och hånlog åt honom, åt hans fumlande med språket, med allt, och hånleendet blev allt segervissare ju mer han famlade, ju mer rasande han blev, och inget han sa hjälpte.

Det enda som alltid hjälpte hade hjälpt igår också, och efteråt hade han blivit alldeles lugn, som alltid. Hade sett på henne med ömhet där hon satt hopkurad och skälvande med kökshandduken pressad mot tinningen, hon behövde honom, och han skulle ta hand om henne, beskydda henne. Och hon brukade alltid ta emot honom, låta honom trösta henne, bli helt och hållet hans igen.

Men igår... Förlåt, älskling, men du vet ju, hade han sagt, som han blivit tvungen att säga så många gånger, eftersom hon aldrig lärde sig. Och hon hade sagt ja, jag vet, som hon brukade. Men hon hade inte sett på honom, och sen när han vände hennes ansikte mot sig och hon blev tvingad till det var det som om hon ändå var kvar någon annanstans, långt borta, utom räckhåll.
Då hade han låtit det vara. Men ingenting löser sig av sig självt. Och nu hade han bestämt sig: ikväll skulle han... på något sätt skulle han nå fram till henne. Han skulle få henne att förstå.

Utmaning: Skriv om att slippa

Gräsänder

Klockan ett en solig februaridag är är snöskuggorna varmblå.

Att vara parkdammsand på vintern: ruggträngsel,
ständigt kalla simfötter.

Oförställd glädje, alldeles ny: återförening
mellan baskertant och bordercollie utanför konsum.

Höger fot framför vänster, tvärtom, upprepa.'
Andas in vinterljuset.

Utmaning: skriv om något njutbart

B-post

Tomteboda Postterminal var ett Aniara på drift genom decembernatten. Det bleka ljus som föll ut genom fönstren kom bort sig i snöslasket längs vägen mellan busshållplatsen och entrén, där nattskiftarna kom lommande med axlarna uppdragna i tyst och gagnlös protest mot ruskvädret.
Terminalhallen var stor som en flyghangar och skoningslöst belyst med ilsket nyktra lysrör i tusental. Inte smickrande för någon och minst av allt för härjade nattjobbare, tänkte hon, medan hon fortsatte från entréhallen mot Avdelningen för Företag, B-post, som låg ett tjugotal meter bort i byggnaden.

Omid var förstås redan där, och i full gång med att fylla de blå backarna med kuvert och lasta dem på sorteringsmaskinens löpande band. Hon såg hans lugna, metodiska rörelser, de handskklädda händerna som lyfte och ställde ner. Så såg han henne komma, och log och vinkade med hela armen innan han vände sig mot bandet igen. Lyfta, ställa. Hon överraskades av en liten rörelse i idemörkret i henne, som ett leende som glimtade till och var borta.

Jobbet passade henne för närvarande utmärkt, det tog tid och gav pengar och gick fint att genomföra på autopilot. Utsikten att få vara ett håglöst spöke bland andra på betald arbetstid hade tilltalat henne, och när Omid redan från början bemötte henne med samma glada vänskaplighet som han visade alla andra blev hon nästan irriterad. Som om han brakat rakt igenom "tillträde förbjudet" bara för att reta henne.
Men eftersom hans värme var alldeles opersonlig och inte krävde något av henne kom ilskan av sig. Han lät henne vara spöke, hon lät honom vara glad, det gällde bara några veckor, och ärligt talat, hur mycket kan hända mellan en plastback och nästa.

Och nu var julruschen nästan över och med den jobbet, och där gick hon, med sitt mörker tyst och svart som vatten. Ännu ett arbetspass av oräkneliga blå backar låg framför henne, åtta timmar av ständigt samma rörelser, inget onödigt prat, en evig mekanisk dröm i lysrörssken.

Utmaning: Skriv om ett nattjobb

Östan om sol

Inte här.

Med bara fötter över fjolårsgräs
där luften är tunn, blicken stum

Inte nu, senare.

Timmar, år, utan rörelse
och utan kropp.
Ansikte som inte blir till-
självdött svar på oställd fråga

Annorland, östan om sol

där väntan är ljusgenombruten
där tiden andas, ovetande, stadig, orädd
eld utan rök, glöd utan aska, brinnande

där linden den grönskar så väl

Utmaning: skriv om ett lyckligt slut