onsdag 11 juli 2012

Ortoceratit

Det var längesen jag såg mig.

Kambrium, senast.

Nu, några årmiljoner senare, är jag äntligen så trygg man bara kan bli i kristalliserad form.

Trygg som en trilobit. Innanför den blanka slutna ryggskölden har svirrandet av oräkneliga, oroliga, obegripliga kroppsdelar äntligen tystnat.

Obemärkta spår. Någon var här. Ett tecken, ett ännu oläst ansikte inskrivet någonstans bland avlagringarna.