Sömmerskan

Du säger: Det är som damm. Som utarmad jord.
Grånande trä. En stum tyngd som vänt dig ryggen.
Alltid ett steg till, aldrig varför.
Att himlen nu är grå som aska för dig.

Jag svarar inte. Jag säger ingenting om Sömmerskan.
Hur hon i sirligt spunnet silke, med täta, stadiga stygn,
nästlar samman det tunga, det främmande
i sin urdrömsväv.

Men jag ser den skira tråd av starkt ljus
nyss synlig, nu åter gömd.
Blir spunnen ur ditt glömda sår.
Här är den, månskensskimrande, skör och urstark. Din.

Nu i din hand. För dig att sy, att foga samman
det valhänt vilsna, dova, undanglömda.
För dig att väva. Väva din stumhet
till sjungande vakendröm.

Utmaning: Skriv om något skirt

Otid

Nu är den ett nedsuttet, uttröttat gummiband, håglöst slackande mellan nyss och sen. En irrande barfotastig över dimkall hed, botgöring, vitaminer, rågkli och knäckebröd. Den tid då jag nästan gör något och nästan låter bli och alldeles säkert väntar med det hela, vad det nu var, tills saken eventuellt ser lite ljusare ut.

Efteråt, när tillvaron stramat upp sig och återfått någon spänst i stegen, kommer dehär dagarna att vara spårlöst borta, som misshagliga släktingar ur min osaliga mormors album. Nu vilar det ogjorda som ett lågtryck över bröstet och tinningarna, som en huvudvärk med synrubbningar och syrebrist, utdömd på obestämd tid. En golgatavandring, med kors men utan slut. Och utan publik (alltid något. Eller nej, förresten).

Oändlig medan den pågår och man önskar att den inte gjorde det. Därefter obefintlig. Otid, ökentid.

Utmaning: Skriv om utsträckt tid

Övergångsstället

Dina åsikter hade börjat bli avskavda i kanterna. Urblekta, buckliga där limmet släppt.
Så då får man nu alltså vända sig någon annanstans för att få veta var skåpet ska stå. Men ingen kan peka med hela handen som du, färgglad, röststark och kantskarp, med dendär självklara slutgiltigheten i tonfallet.

Vi lät dig nog vara för att vi var bekväma av oss, för att vi inte visste vad vi skulle göra. Det var ju ingen av oss som verkligen kände dig, man visste ju om barn och barnbarn, att sonen var oduglig och hans dotter världens åttonde underverk. Men man visste det så som du låtit oss veta det; genom att snällt läsa de stiliserade, färgstarka skyltar du höll fram på given signal. Lat & Oduglig Son, i svart mot gul botten inom röd triangel. Vid hans hand, lydigt tittande till vänster, höger och så vänster igen, Ljuvlig Sondotter i pastellfärger och motljus.

Men efter begravningen var det som om skyltarna kom i oordning för dig; något hade hänt som inte lät sig motas med versaler och tydliga besked. Det enda vittnet förstod sig inte på bilar, därför åkte smitaren aldrig fast, du fick aldrig några svar.

Det tog ett par månader för din värld att gå sönder, vi var fega och handfallna. Nu är ditt rum jungfruligt renstädat, och din efterträdare kommer på måndag. Resterna av dendär brandgula klisterskylten är allt som skvallrar om dig. Knacka först.

Utmaning: Skriv om dekaler

Grusvägen

Kvällen igår var lång, varm och ljus, vi firade hennes nittioettårsdag under äppelträden och vi glömde att ta ner flaggan. Nu är den tung av dagg och duggregn och slår i vinden. Den svartnade nylonlinan bränner genom höger handflata och jag hinner tänka något lösryckt om mögel och infektioner, stelkramp och död, min egen. Surrar fast när den är halvvägs nere, och smattrandet mot det murkna flagnande träet återupptar sin haltande rytm. Det är såhär man gör, det är inte bara ett talesätt, det händer. Men vad man sedan gör sägs det inte mycket om. Man kanske stryker de våta hårtestarna bakom öronen, ser ut mot grusvägen, och undrar hur det kommer att bli när de kommer. Vad man säger och vad de gör.

Jag tror att jag tänkte att hon sov ovanligt länge i morse, att åldringssömnlösheten varit vänlig och låtit henne vila just idag. Eller så visste jag och det var därför jag väntade så länge, nästan ända fram till lunch. Dörren stod som vanligt lite på glänt för kattens skull och jag knackade innan jag försiktigt sköt upp den och såg hennes hopkrupna form under täcket, kurad in mot väggen som ett barn och med det spröda, ostyriga vita håret över kudden, hon som alltid var så mån om att se prydlig ut. Jag såg och väntade och visste och det tog all den tid det tog. Sen ringde jag och nu väntar jag.

Flaggstången syns från granngårdarna, de förstår nog, precis som jag gjorde, och jag slipper ta på mig det första ansiktet och berätta. Jag står kvar en stund i högsommargräset med vätan kring skenbenen, och smattrandet är det enda som tar tid. Så går jag in. Från köksfönstret ser man grusvägen ändra bort till kröken.

Utmaning: Skriv om att fira