Högerknut, vänsterknut, fem, sex, sju.
Den minsta ljusblåa pärlan ryms inom bandets form. Sedan den större, djupblå av frostigt glas, den vill vränga sig ur. Och höger, vänster, elva, tolv, och börja om. Höger, två.
Och månvitt pärlemor på det grova, svarta. Guld, och frostblått. Fingrarna går av sig själva, tankarna kan ströva fritt, men de har sin rot i svart, blått, höger, vänster, åtta, nio. Rytm och rörelse blir form och följd, en bön, ett radband.
Att grubbla en timme tar en timme. Borta är den, spårlöst.
Att grubbla och knyta en timme tar visserligen också en timme, men lämnar spår. I svart, guld, vitt, blått. Några trådtankar har fångats in, är nu stadigt inknutna i ett stycke verklighet. Blir aldrig mer helt sig själva, deras cirklar är ohjälpligt rubbade.
Om de skulle påstå något annat- beviset bär jag kring handleden. Det hände något alldeles nytt. Här är det. Guld, blått.
Utmaning: Skriv om att skapa med händerna
fredag 9 april 2010
Den är den spegel du aldrig sett.
Men du vet. Att det är ditt eget ansikte,
det allra första,
som göms i skuggorna.
Den är en lysande sten,
gömd din hand.
Den är det du ännu inte är,
Den är den sköra, starka rösten som kallar, som inte tystnat.
Att inte vänja sig.
Att hålla såret öppet.
Den är den djupa, klara sjungande tonen du nästan hör, alltid hör.
Den är en otröstlig glädje.
Utmaning: Skriv om något efterlängtat
Men du vet. Att det är ditt eget ansikte,
det allra första,
som göms i skuggorna.
Den är en lysande sten,
gömd din hand.
Den är det du ännu inte är,
Den är den sköra, starka rösten som kallar, som inte tystnat.
Att inte vänja sig.
Att hålla såret öppet.
Den är den djupa, klara sjungande tonen du nästan hör, alltid hör.
Den är en otröstlig glädje.
Utmaning: Skriv om något efterlängtat
onsdag 7 april 2010
Knyttvår
Det kommer ju tillbaka. Hittills varje gång.
Såhär års skarpt, färglöst, nästan ohövligt kilar det kvickt in och vidare mellan kala, grågröna stammar. Tecknar piggt och argt spretande nakna kvistar: just såhär ser de ut, inte vackert alls. Men just såhär.
Fjolårslöven avslöjas nu skoningslöst. Inte sömn, utan död, slut, adjö. Vårljuset är en ragata, en snörpmunnad filifjonka med schwungfull kvast och huvudklut. Seså, upp ur idet, ut med skrymt och skrott, och nåde den som inte sitter vattenkammad och rakryggad när spirandet börjar.
Vintern, kölden. Ett knytt utan självklar hemvist möter den så som hon måste, hon drar upp axlarna, blir så liten hon kan, lindar yllet upp mot nästippen och fortsätter sin vandring, ty så går det till att hålla sig varm.
Det är många vintrar nu, och fötterna har burit henne igenom, varje gång. Men ändå: varje gång snön kommer är det som om hon tror att nu, denhär gången, nu är den här för alltid. Och att det var något hon gjort. Och allt det hon inte gjort.
Och nu sitter hon, en smula förvånad, på sommarbadplatsens klipphäll med nosen vänd mot ljuset. Liksom yrvaket plirande mellan yllesjalarna, med en glad och försiktig undran inom sig. Den andas i henne. En liten aning större nu.
Det kommer ju tillbaka.
Utmaning: Skriv om att slappna av
Såhär års skarpt, färglöst, nästan ohövligt kilar det kvickt in och vidare mellan kala, grågröna stammar. Tecknar piggt och argt spretande nakna kvistar: just såhär ser de ut, inte vackert alls. Men just såhär.
Fjolårslöven avslöjas nu skoningslöst. Inte sömn, utan död, slut, adjö. Vårljuset är en ragata, en snörpmunnad filifjonka med schwungfull kvast och huvudklut. Seså, upp ur idet, ut med skrymt och skrott, och nåde den som inte sitter vattenkammad och rakryggad när spirandet börjar.
Vintern, kölden. Ett knytt utan självklar hemvist möter den så som hon måste, hon drar upp axlarna, blir så liten hon kan, lindar yllet upp mot nästippen och fortsätter sin vandring, ty så går det till att hålla sig varm.
Det är många vintrar nu, och fötterna har burit henne igenom, varje gång. Men ändå: varje gång snön kommer är det som om hon tror att nu, denhär gången, nu är den här för alltid. Och att det var något hon gjort. Och allt det hon inte gjort.
Och nu sitter hon, en smula förvånad, på sommarbadplatsens klipphäll med nosen vänd mot ljuset. Liksom yrvaket plirande mellan yllesjalarna, med en glad och försiktig undran inom sig. Den andas i henne. En liten aning större nu.
Det kommer ju tillbaka.
Utmaning: Skriv om att slappna av
tisdag 6 april 2010
Jag jag jag
Vanorna. De nya och de gamla.
Avlagrade, skiktvis. Som flagnande färger. Smutsmörka. Bildar ett svartnande, skavande hölje, ett ormskinn långt efter ömsningstid.
Skal. Förhårdnader. En utdöd reptil som skenlever under stulet namn. Förvridna och stela drag, spegelbekanta. Ett dumt, omättligt rovdjur- hunger och hågkomst. Reptildagen är en dag av upprepning. Samma som igår, fast trängre, spåren djupare. Men grundare. Stumma.
Och den hudlösa är den som inte kan skadas. Är kvick och vattenklar, är ett frö, ett spirande skott genom mörk jord, öppnas mot ljuset, av ljus. Den skira osårbara är den som skrattar, hennes dag är nu. Yrvaken, och känner inte igen sig, och känner sedan igen sig, det svarta, avskavda. Skrattar.
Utmaning: Skriv om en jag-dag & skriv om en ny vana
Avlagrade, skiktvis. Som flagnande färger. Smutsmörka. Bildar ett svartnande, skavande hölje, ett ormskinn långt efter ömsningstid.
Skal. Förhårdnader. En utdöd reptil som skenlever under stulet namn. Förvridna och stela drag, spegelbekanta. Ett dumt, omättligt rovdjur- hunger och hågkomst. Reptildagen är en dag av upprepning. Samma som igår, fast trängre, spåren djupare. Men grundare. Stumma.
Och den hudlösa är den som inte kan skadas. Är kvick och vattenklar, är ett frö, ett spirande skott genom mörk jord, öppnas mot ljuset, av ljus. Den skira osårbara är den som skrattar, hennes dag är nu. Yrvaken, och känner inte igen sig, och känner sedan igen sig, det svarta, avskavda. Skrattar.
Utmaning: Skriv om en jag-dag & skriv om en ny vana
söndag 4 april 2010
Stilla veckan
Det har varit ett par långsamma dagar i den östergötska vårgyttjan.
Åkrarna står blanka av smältvatten, med fjolårsgräsets darrande spegelbilder som hemliga skrivtecken djupt ur den kalla, svarta, vårdruckna jorden. Ännu för några dagar sedan låg snön, nu ligger marken blottad under den bleka himlen.
Vi promenerar längs småvägarna, förstrött samtalande. Tystnaden fyller ut, vi lutar oss mjukt in i den, lämnar över till grusrasslet, bäckbruset, sorlandet under glastunn is. Doften av kåda är klar och varm, drivs fram av solvärmen ur timmerhögarna som gömmer den sista, grovkorniga snön.
Kvällarna är redan ljusare, men natthimlen är ännu en vinterhimmel, svart och stjärngenombruten. Vi står med vuxenstela nackar och famlar i rymddjupet efter barndomsvännerna. Orion. Stora och lilla björn. Och de undflyende, skyggt skimrande Plejaderna, tydliga bara i synfältets utkant.
Över bordet, invid kakelugnens sprakande värme, mellan vinglas och tekoppar, kvicknar samtalen till liv. De växer sig starka och rörliga, men förblir ändå inneslutna i samma lugna, glödupplysta rum. Det är svårt att bryta upp, vi vill stanna kvar i värmen, utanför tiden. Går till sängs först fram på småtimmarna. Nätterna blir korta.
På morgnarna är jag den första som går upp. Kokar kaffe, gör upp eld på gårdagsglöden, dukar fram. Sitter sedan med kopp, bok och katt medan köket blir varmare. Ser ut.
Och hur det i våren, pånyttfödelsen, uppvaknandet, kan vara en sådan skärande sorg. Jag förstår det inte.
Utmaning: Skriv om glöd
Åkrarna står blanka av smältvatten, med fjolårsgräsets darrande spegelbilder som hemliga skrivtecken djupt ur den kalla, svarta, vårdruckna jorden. Ännu för några dagar sedan låg snön, nu ligger marken blottad under den bleka himlen.
Vi promenerar längs småvägarna, förstrött samtalande. Tystnaden fyller ut, vi lutar oss mjukt in i den, lämnar över till grusrasslet, bäckbruset, sorlandet under glastunn is. Doften av kåda är klar och varm, drivs fram av solvärmen ur timmerhögarna som gömmer den sista, grovkorniga snön.
Kvällarna är redan ljusare, men natthimlen är ännu en vinterhimmel, svart och stjärngenombruten. Vi står med vuxenstela nackar och famlar i rymddjupet efter barndomsvännerna. Orion. Stora och lilla björn. Och de undflyende, skyggt skimrande Plejaderna, tydliga bara i synfältets utkant.
Över bordet, invid kakelugnens sprakande värme, mellan vinglas och tekoppar, kvicknar samtalen till liv. De växer sig starka och rörliga, men förblir ändå inneslutna i samma lugna, glödupplysta rum. Det är svårt att bryta upp, vi vill stanna kvar i värmen, utanför tiden. Går till sängs först fram på småtimmarna. Nätterna blir korta.
På morgnarna är jag den första som går upp. Kokar kaffe, gör upp eld på gårdagsglöden, dukar fram. Sitter sedan med kopp, bok och katt medan köket blir varmare. Ser ut.
Och hur det i våren, pånyttfödelsen, uppvaknandet, kan vara en sådan skärande sorg. Jag förstår det inte.
Utmaning: Skriv om glöd
Veolia-haiku
Tidtabellsångest
skälver i tågvärdens röst
påskdagen dröjer
Trekvarts försening
vagn 7 av tekniska skäl
ännu i Malmö
Tågfönster, tystnad
tid att i vårsol begrunda
snöskuggors grenverk
skälver i tågvärdens röst
påskdagen dröjer
Trekvarts försening
vagn 7 av tekniska skäl
ännu i Malmö
Tågfönster, tystnad
tid att i vårsol begrunda
snöskuggors grenverk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
