Det är just nu jag reser mig

Tysta mig, bryt mig,
håll mig fast.

Hjälp mig att vara stilla. Andas.
Att lugna de klamrande händerna.
Att motstå sirensången, bara denna gång,
en enda gång, just nu, vet sedan inte mer.

Det är just nu jag reser mig
från nupunkten, varje gång det går
inte för det som ska komma,
inte för det vi vet,
men bara för nu.

Skuldens, klyvnadens svarta hundar,
som blänkande, vrenskande, gnyende livnär sig ur mig
deras käkar släpper tag
gnällande drar sig undan
De är av tid, förtär i tiden
Men detta är nu,
bara just nu reser jag mig


Utmaning: Skriv om nånting tufft

Efterfrågad

Alla som räknas vet att du är OK, pålitlig, alltid bra nog. Att det är till dig man ringer när det är kris och man inte har råd att chansa, att du alltid "sätter" det. När det verkligen gäller kan du läsa vad som helst, och din lite blyga och dimhöljda sopran lyfter plötsligt av egen kraft och blir en varelse av stål, guld och ljus, smidig, urstark och dödligt fokuserad, kapabel till vad som helst.
Du skulle kunna ta dubbelt så mycket betalt, men istället tar du det som erbjuds, som om du vore vem som helst, som om du inte visste, men jag tror nog att du vet. Någon gång har jag tänkt att det är som om du är rädd att ta åt dig äran av det som sker med dig. Som om den urstarka skulle vredgas och lämna dig om du någonsin tog henne för given.
Men detdär är ju förstås bara min egen fantasi. Allt jag vet är att när det gäller allt det praktiska är du lika dimhöljd och tafatt som någon av oss andra.

Du kan dyka upp blixtinkallad någon timme före konserten, sminkad och klar, samma person som vi känner från de tröttsamma vardagsrepetitionerna, och ändå inte. Du är ditt vanliga vänliga jag, men den vanliga tveksamheten är borta; utan att ursäkta dig och utan att trampa på någons tår kan du få saker att falla på självklar plats för de andra solisterna med någon av dina enkla anvisningar. Sedan är det dags, och du sjunger musik du aldrig hört förr som om du skrev den själv, just då. Kanske är det denna liveframträdandets ryska roulette som ska till för att du ska bli den du verkligen är, men inte kan vara under de mer gynnsamma omständigheter vi andra kräver för att kunnna "fungera" på vårt sävligt medelmåttiga vis.

Till vardags hinner osäkerheten ifatt dig, och du är av samma skröpliga ras som vi andra. Men när det gäller liv eller död, nu eller aldrig, då finns det ingen som du. Då väcks den urstarka, ljusa, väldiga varelsen, brer ut vingarna, oemotståndlig.
Det är obegripligt, och samtidigt är det som om jag skulle kunna förstå. Om jag någonsin flugit så högt. Men vi är ju fotgängare, jag och de andra.

Utmaning: Skriv om att vara efterfrågad

När det sker

Fötterna bär henne den vanliga vägen, tankarna är fria att syssla med sig själva och varandra. Hon går med ett stort lugn i kroppen, en vilotyngd. Kinder och näsa är köldnupna trots yllet, och ögonen tåras lite, men det är bara vinden, ingenting annat.

Hon har lämnat honom sittande där på caféet, sagt adjö och faktiskt bara gått. Annars har hon ofta svårt att gå därifrån, som om hon måste få lov först. Hon avskyr det, men kan nästan aldrig låta bli att söka hans blick, röra vid hans hand en enda gång till, trevande söka i hans röst, i hans ansikte. Ju mer hon försöker ta sig loss, desto värre blir det. Han blir irriterad, hon vet om det och skräms in i sig själv, utom räckhåll för förnuftet, hans eller hennes.

Och nu är hon plötsligt på väg ingen särskild stans alls, ensam, lugn och obekymrad en tisdag i februari. Nånting inom en tröttnar utan att man vet något och en dag har det släppt sitt grepp. Om det bara är tiden, man vet inte. Bara att det sker när det sker.

Utmaning: Skriv om att strosa

Fjäderboa

Jag vet inte... det är inte riktigt min stil. Tack, vad gulligt att du säger så. Men jag menar bara att det inte känns som jag, riktigt. Det blir så jobbigt när man liksom måste leva upp till det man har på sig, och på mig syns det så himla väl, du vet, det får liksom motsatt effekt. Hellre grå mus med värdighet, liksom, än grå mus med paljettbehå. Om du förstår.
Jag är inte "sån", jag bara... Förlåt, det är verkligen jättesnällt av dig att jag får låna, och jag har verkligen sett fram emot återträffen, det är bara dethär glamour-temat. Jo, jag vill visst följa med, det har jag ju sagt. Och du är helläcker i dendär, verkligen.
Klart du vågar. Spelar väl ingen roll vad jag har.
Nej, det gör det inte. Jag lovar, alla andra där kommer att vara jätteglammiga.
Jodå. Och jag är glittersminkad, titta.
Kan vara mer ja.
Okej, tack, du är bättre på sånt än jag.
Oj.
Jag... tack...
Ja, jag kommer. Nej jag tar inte bort nåt, jag bara..
Nej, fjäderboan har jag. Och tiaran. Ja, jag är på väg.

Utmaning: Skriv om glamour

Bärnstensfärgade

Fingertoppar mot strängarna,
fjäderspänt sviktande.

Dropptoner faller ur tystnaden,
bärnstensfärgade, inomlysta

Träet vibrerar mot hjärtat
sjunger fram det osedda, osagda

Som om den hemligaste drömmen
sedd, buren, glädjeväckt
känt igen sig själv

Utmaning: Skriv om förälskelse

Berit

Starka spadformade händer efter många års rejäla tag. Den satta kroppen än mer tunnformad av sköterskerocken, bestämda ben ner i foträta träskor. Är man rädd att ta i har man hamnat på fel ställe, brukade Berit säga, och säga vad man ville, men rädd var hon inte. Inte för de tunga lyften, brådskan, ansvaret, de glåmiga nattpassen, döden, döendet. De gamlas borttynande verkade inte komma henne vid, inte de anhörigas sorg eller likgiltighet.
Klapprandet av hennes steg genom korridorkilometrarna förebådade Ordningens ankomst. Ryggar raknade, småprat sinade och avstannat arbete återupptogs. Stävande för fulla segel genom avdelning 7, med en svärm sköterskeelever hängande och slängande som förskrämda jollar i hennes kölvatten, det är så jag minns Berit den Förskräckliga, den Beundransvärda, den Oefterlikneliga.

Utmaning: Skriv om muskler II

Den manliga mystiken

Vinterkvällskonsert
ett tjog vrålande finnar
ruskar min ryggrad

Utmaning: Skriv om muskler I

Ljuden

En följd av ljud jag vägrar minnas och aldrig kunnat glömma. Svischande genom luften, egg mot trä, så en dov duns, nästan helt dämpad av sanden. Jag tänker inte på det, och ibland väcker det mig, och när jag vaknar är jag ensam och det är alldeles tyst.

I kraft av alla sina medaljer, meriter, sin långa erfarenhet och sina många bedrifter i imperiets tjänst var det lord -- som satte agendan. I teorin delade vi alla fem på ansvaret och fattade besluten tillsammans, men ingen av oss andra kom någonsin i närheten av att utmana honom. Avvikande åsikter från mig eller någon annan av ungtupparna (och jag minns just nu inte ett enda tillfälle) bemötte han med en outgrundlig blick längs sin adliga näsa i riktning mot den olycklige, som snabbt fick vederbörande på rygg med blottad strupe. Att hänvisa till sin auktoritet och vandel hade varit långt under hans värdighet, allt motstånd vek undan.

Så i verkligheten var ansvaret inte mitt, säger jag mig i morgontystnaden, i verkligheten var det ju inte möjligt för en gröngöling i min ålder att gå emot honom. Och i detta fall var ju saken dessutom klar. Uppror mot imperiet måste kväsas snabbt och skoningslöst, och bybefolkningen måste ständigt påminnas om vem som bestämde, och det måste göras på sätt de förstod. Attacken mot lägret, då upprorsmännen försenade truppförflyttningen med flera dagar genom att släppa lös alla elefanterna, hade dessutom visat på en fräckhet utan motstycke. Särskilt den lilla detaljen med den ensamma kvarlämnade elefantungen, som tjudrats utanför lord -- s tält och som hälsade honom på morgonen efter kuppen med ett tunt och övergivet trumpetande ur sin lilla snabel, tydde på ren och skär ringaktning för hennes majestät. Med imperiet och med lord -- skämtade man inte- det var kanske den viktigaste läxan av alla.

Så när den unge upprorsledaren togs till fånga några dagar senare var påföljden given. Åtmistone minns jag inga ansatser till överläggningar. Det jag minns är väntan i middagshettan och solljuset, jag minns att ynglingen var i min egen ålder och mer rakryggad i sin dömda utsatthet än jag nånsin skulle komma att bli i hela mitt uniformstryggade liv. Och jag minns att hennes majestäts skarprättare nogsamt höll sabeln bakom ryggen när ynglingen darrande leddes fram och hans trotsiga skrattlystnad tvingades på knä, en gång för alla.

Och ljudet minns jag inte. Men bilden av sanden som sakta färgades röd har stannat i mig genom alla år. Som en påminnelse om vad jag är och vad jag inte är.

Utmaning: Skriv en text med orden Sabel, adel, vandel och snabel

Du är här

DU ÄR HÄR, står det med lugna versaler mitt på kartan över glasgallerian. Tack, jag undrade just. Till höger om dig nr 46- Systembolaget, mittemot nr 31- Naturapoteket. Och om du inte helt har kläm på höger och vänster- kolla om du har nr 22, McDonalds, rakt framför dig, och nr 13, Bokus, i ryggslutet, för i så fall är du inte bara här, du är också rättvänd. Fint.
Saknar nu bara DU SKA HIT. Ett diskret litet kryss vore nog för att göra mig glad, men nej. I valfrihetens namn utlämnas man åt vargarna och sitt eget usla omdöme. Vem är jag idag, Lindex, HM eller... eller KappAhl, det är frågan? Eller så var det nåt helt annat som var frågan.
Men jag är HÄR, i alla fall. Än så länge.

Utmaning: Skriv om en skattkarta

Egenskaper

Att ha sönder en väl fungerande människa: dela henne i egenskaper, somliga användbara.

Att längta efter något annat och inte veta om det. Pappa, är du verkligen där, är jag verkligen här, skulle hon kanske ha sagt om hon hunnit bli så tydlig innan hon blev otydlig.
Det hon gjorde nådde fram, tände liv i hans blick bakom trötthetshinnorna, så gled han undan och ifrån henne, det var alltid så.
För att rädda honom kvar försökte hon bli mer, göra mer av det han tyckte om, det roliga, det kloka, men det var för lite, varje gång. För fattig att köpa honom fri.

Utmaning: Skriv om en användbar egenskap

Mollusk

Jag sitter på biblioteket, framför hyllan om Ryggradslösa djur (Ugj).
Jag fattar vinken. Och jag skulle gå nu snart i alla fall.

Längs vägen

Den smala vägen har trampats bred
i heligrummet trevar girigblinda händer
Den som en gång bar dig, bara dig
skrattar nu på vingelhöga klackar
med vem som än betalar

Utmaning: Skriv om något dyrt

Kökshandduken

Han skulle kunna låta henne slippa ikväll.

Och plötsligt var det som om han blev trött ända inifrån märgen och utåt, som om han inte alls kunde komma ihåg varför han måste... måste visa henne. Ja. Påminna henne. För ibland var det ju som om hon glömde, hon liksom bara försvann för honom. Till och med medan han höll på att prata med henne, för Guds skull.
Som igår. Hon hade inte hört på, och han hade ju sagt åt henne tusen gånger att hon drev honom till vansinne med dendär minen hon hade. Han kunde ju själv se hur hon försvann inåt någonstans, och det var som om hon satt där och hånlog åt honom, åt hans fumlande med språket, med allt, och hånleendet blev allt segervissare ju mer han famlade, ju mer rasande han blev, och inget han sa hjälpte.

Det enda som alltid hjälpte hade hjälpt igår också, och efteråt hade han blivit alldeles lugn, som alltid. Hade sett på henne med ömhet där hon satt hopkurad och skälvande med kökshandduken pressad mot tinningen, hon behövde honom, och han skulle ta hand om henne, beskydda henne. Och hon brukade alltid ta emot honom, låta honom trösta henne, bli helt och hållet hans igen.

Men igår... Förlåt, älskling, men du vet ju, hade han sagt, som han blivit tvungen att säga så många gånger, eftersom hon aldrig lärde sig. Och hon hade sagt ja, jag vet, som hon brukade. Men hon hade inte sett på honom, och sen när han vände hennes ansikte mot sig och hon blev tvingad till det var det som om hon ändå var kvar någon annanstans, långt borta, utom räckhåll.
Då hade han låtit det vara. Men ingenting löser sig av sig självt. Och nu hade han bestämt sig: ikväll skulle han... på något sätt skulle han nå fram till henne. Han skulle få henne att förstå.

Utmaning: Skriv om att slippa

Gräsänder

Klockan ett en solig februaridag är är snöskuggorna varmblå.

Att vara parkdammsand på vintern: ruggträngsel,
ständigt kalla simfötter.

Oförställd glädje, alldeles ny: återförening
mellan baskertant och bordercollie utanför konsum.

Höger fot framför vänster, tvärtom, upprepa.'
Andas in vinterljuset.

Utmaning: skriv om något njutbart

B-post

Tomteboda Postterminal var ett Aniara på drift genom decembernatten. Det bleka ljus som föll ut genom fönstren kom bort sig i snöslasket längs vägen mellan busshållplatsen och entrén, där nattskiftarna kom lommande med axlarna uppdragna i tyst och gagnlös protest mot ruskvädret.
Terminalhallen var stor som en flyghangar och skoningslöst belyst med ilsket nyktra lysrör i tusental. Inte smickrande för någon och minst av allt för härjade nattjobbare, tänkte hon, medan hon fortsatte från entréhallen mot Avdelningen för Företag, B-post, som låg ett tjugotal meter bort i byggnaden.

Omid var förstås redan där, och i full gång med att fylla de blå backarna med kuvert och lasta dem på sorteringsmaskinens löpande band. Hon såg hans lugna, metodiska rörelser, de handskklädda händerna som lyfte och ställde ner. Så såg han henne komma, och log och vinkade med hela armen innan han vände sig mot bandet igen. Lyfta, ställa. Hon överraskades av en liten rörelse i idemörkret i henne, som ett leende som glimtade till och var borta.

Jobbet passade henne för närvarande utmärkt, det tog tid och gav pengar och gick fint att genomföra på autopilot. Utsikten att få vara ett håglöst spöke bland andra på betald arbetstid hade tilltalat henne, och när Omid redan från början bemötte henne med samma glada vänskaplighet som han visade alla andra blev hon nästan irriterad. Som om han brakat rakt igenom "tillträde förbjudet" bara för att reta henne.
Men eftersom hans värme var alldeles opersonlig och inte krävde något av henne kom ilskan av sig. Han lät henne vara spöke, hon lät honom vara glad, det gällde bara några veckor, och ärligt talat, hur mycket kan hända mellan en plastback och nästa.

Och nu var julruschen nästan över och med den jobbet, och där gick hon, med sitt mörker tyst och svart som vatten. Ännu ett arbetspass av oräkneliga blå backar låg framför henne, åtta timmar av ständigt samma rörelser, inget onödigt prat, en evig mekanisk dröm i lysrörssken.

Utmaning: Skriv om ett nattjobb

Östan om sol

Inte här.

Med bara fötter över fjolårsgräs
där luften är tunn, blicken stum

Inte nu, senare.

Timmar, år, utan rörelse
och utan kropp.
Ansikte som inte blir till-
självdött svar på oställd fråga

Annorland, östan om sol

där väntan är ljusgenombruten
där tiden andas, ovetande, stadig, orädd
eld utan rök, glöd utan aska, brinnande

där linden den grönskar så väl

Utmaning: skriv om ett lyckligt slut