fredag 29 januari 2010

Mangeln

Hos farmor och farfar fanns en mangel i källaren. Den stod i hörnet under källarfönstret, som släppte in nog med ljus för halvskum källardager. Jag har inget minne av tända taklampor i det rummet.

Mangeln var farlig, för där kunde små fingrar komma i kläm. Att hjälpa farmor att vika och sträcka de fuktiga lakanen var roligt, men sedan fick jag inte hjälpa till mer. Efter många förmaningar vågade jag knappt ens snudda vid mangelduken, och jag kommer ihåg att hotfullheten sträckte sig en bra bit ut i rummet. Om mangeln var påslagen eller avstängd gjorde ingen skillnad, jag höll mig noggrant utanför dess kraftfält av farlighet.

I en minnesbild- som lika gärna kan vara dröm eller fantasi- står jag på tröskeln till källarrummet och ser in i eftermiddagsdunklet, bort mot den mörka skepnaden under fönstret. Jag måste ha tassat nerför källartrappan utan farmors vetskap, som om den den respekt hon inpräntat i mig lämnat ett avtryck av lockelse. En maskin som kan vara farlig även på strömlöst avstånd måste helt visst vara något mer än bara en maskin; en levande, kraftfull varelse med tyst och manande röst.

Dragningskraften kändes tvärs över rummet, ända fram till tröskeln där jag stod. Jag tror att jag tog ett eller annat prövande steg bort från dörröppningen, kände trygghetsbandet sträckas, nästan vågade ett steg till, och sedan blev stående i halvdunklet. Efter en stund vände jag och smög tillbaka uppför källartrappan.

Att krypa ner mellan svala manglade lakan öppnar än idag dörren till farmorsvärlden.
Det och börsnoteringarna på lunchekot.

Utmaning: skriv om lakan

torsdag 28 januari 2010

Uppseendeväckande

Bra eller dåligt, han visste inte. Men nu hade de i alla fall fått något att fundera på, sade han sig, och det kunde de gott ha. Lätt för dem att sitta där och tycka och bedöma, de hade ju sitt på det torra. Tummen upp eller ner, liv eller död, varför? För Vårt Kejserliga Höga Nöjes Skull. Vad visste de om att våga sig själv, ingenting.

Och han, som de andra kulturgladiatorerna, tränade att kämpa för sitt liv på det sätt som mest behagar kejsaren, fick svettas med ännu en ansökning, ännu en presentation, med att ännu en gång ge allt för att kanske beviljas något, eller också ingenting, vem kunde veta. Nå, denhär gången hade de åtminstone sett honom, han hade tvingat dem till det. Pengar eller inga pengar, projektets vara eller icke vara, det var det värt, bara att få se lite av den blicken. Det kan inte vara sant-blicken, hur vågar han-blicken. Över på en bråkdels sekund, men omöjlig att ta miste på: den ömma punkten var nådd, bra. Så känns det, mina damer och herrar, nu vet ni.

Inte så att han velat provocera, det han gjort därinne framför härskarpanelen var verkligen, egentligen, bara en mycket tydlig illustration av hela projektet, låt vara att det gått honom en smula ur händerna, att det inte riktigt blivit så som han tänkt sig, att han gått lite för långt. Men det enda han ville var ju att få arbeta i fred. Någon gång ville det ju brista. Att stå med mössan i hand i evighet med ryggen alltjämt lika fri och rak som på den första dagen, Gud förlåte honom, men det låg visst inte för honom.

Så hade han väl låtit sig krökas en aning, bli krum och skev. Trängre, skalet lite hårdare. En giftig välsignelse inför nästa avslag.

Han såg sig omkring i korridoren där han satt. En trasig, bågnande mapp överfull med hundörade papper på golvet invid stolen där han slagit sig ner, hans ryggsäck, hans slitna skor. Det går som det går. Samla ihop dig. Vidare. Stå upp, ta din kropp och gå av scenen.

Utmaning: Skriv om att se upp

Under snön

Hon brukar helst vilja döda sina drömmar själv
Kväva dem späda, utan åthävor.

Nu är den där.
Född mellan natten och morgonen
Innan ljuset mellan is och himmel
som ett spår löper fram

Skör och klar
en ishinna, ännu osedd
Ännu inga ord

Att bevara sin dröm från sig själv,
sin egen ostadighet
I en skyddad värld inom världen, värnad och värmd under snön
hemligspirande, tyst


Utmaning: Skriv om att vara insnöad

onsdag 27 januari 2010

Serviceblues

En snabb och smärtfri död, tänkte hon. Här och nu, genast.

Om inte det går, en katapultstol.

Lobotomi går också fint, men den måste genomföras nu på ögonblicket, innan tanten öppnar munnen igen, och jag lovar, det är på väg, jag kan se det komma, nu kommer det.

"Är det verkligen det bästa du kan åstadkomma, när jag stått här och köat halva dagen? Skymda platser? Var är dendär trevliga flickan som brukade jobba här förut innan du började?"

Karma, tänkte hon.

Sen tänkte hon: Bukandning. Professionalism. Integritet.

"Just den dagen, ja tyvärr. Men det ser ju mycket bättre ut på de senare föreställningarna. Redan den fjortonde, till exempel.."

"Hon hade nämligen en helt annan inställning, och försökte alltid..."

Motorsåg, tänkte hon. Blod.

"Den sextonde också", sa hon.

"Att avbryta en kund är ingen vidare bra service. Eller vad tycker du själv?"

Avtrubbning eller transcendens, tänkte hon. Vilket som nu går fortast.

"Ja, förlåt", sa hon. "Ni kan alltså inte varken den fjortonde eller sextonde? Så tråkigt".

Ödmjukhet. Sedär, känns redan bättre. Kanske håller jag på att bli god.

"Tråkigt är det minsta man kan säga. Man kunde ju tycka att ni borde vilja vårda era stamkunder lite bättre förstås, men ja ja, så är det. Kom Fifi, här har vi inget att hämta mer sen hon slutat, vad hon nu hette. Adjö."

Fortfarande god, tänkte hon. Samt bönhörd. Tack.

Platsbankspoesi

Mycket med jobbsökandet är inte jättekul, men ibland dyker det upp saker som får en att piggna till. Som till exempel dessa guldkorn ur Platsbanken:

Sökes: Incident & Problem Manager
(fixa allt jobbigt åt oss. Fair enough, det vill vi ju alla att nån ska göra. Men det är minsann inte alla som pratar högt om det.)

Senior husmor sökes (matchvikt 120 kg eller mer. Skäggvårta. Händighet med stekpannan som tillhygge en merit.)

Sökes: Prestigelös redovisningsekonom (Kan inte riktigt sätta fingret på vad som är roligt med detta. Men nånting är det. Förslag?)

tisdag 26 januari 2010

Niagarakaninen

-Gumman, nu är det så att alla vuxna inte... Vad sa du att farbrorn sa för nånting?

-Vilken farbror? ICA-farbrorn?

-Nej, inte han, farbrorn som stod och tittade på kaninerna med dej när du var i djuraffären, medan jag var inne på banken, alldeles nyss? Han som gick precis när mamma kom. Vad sa den farbrorn till dej?

-Jo först när jag stod och tittade på den stora tjocka med väldigt lång päls, niagarakaninen, då frågade han om jag tyckte om kaniner, för det gjorde han. Och så frågade han om jag var ute på vift alldeles själv. Mamma, hur är man på vift?

-Det... det är när man är ute på äventyr. Eller bara är ute och går. Vad... vad sa han sen?

-För jag trodde att vift var en såndär liten flagga med pinne och jag sa inget alls då för jag förstod inte. Och då frågade han var du var nånstans, och jag sa banken, och då sa han att då kommer du väl snart. Och då sa jag ja.

-Ja... vad bra. Och vad hände sen, var det då han gick?

-Nej det var precis först. Men mamma han var jättesnäll och ville också titta på niagarakaninen. Och så frågade han om jag trodde att kaninen kände sig ensam för den är ju alldeles själv i buren, och vi tittade tillsammans och då kände jag att han luktade lite konstigt. Som pappa luktar ibland fast mycket mer. Och så sa han att han också hade kaniner, flera stycken som också hade jättelång päls och att den var alldeles mjuk, och han sa att dom heter gåra-kaniner och inte niagara-kaniner, mamma, heter dom det?

-Sa han att han hade kaniner? Hade han dom hemma hos sej?

-Ja flera stycken tillsammans i stora burar så att dom inte blir ensamma. Och att man fick ta ut och klappa dom, han sa att hos honom var det inte som i djuraffären, där kan man bara peta lite genom gallret fast det får man inte heller och jag petade bara pyttelite. Och så sa han nåt mer men det hörde inte jag för då såg jag genom fönstret när du kom. Och jag blev glad och vinkade, och så pekade jag på dej och så sa jag "titta där kommer min mamma!", fast då hade han redan gått och han sa inte hejdå eller nånting. Mamma, om jag hade en kanin, då fick jag väl ta upp den hur mycket jag ville? Och jag skulle VISST komma ihåg att mata den, jag är mycket större nu.

-Gumman... vi har ju... du är...

-Jo, det skulle jag visst det! Jag lovar, jag VET att jag skulle det. Och förresten har pappa sagt att om jag bodde hos honom skulle jag kunna få ha en kanin.

-Har pappa... Vännen, hör här, lyssna bara på mig först. Först ska jag bara säga nånting jätteviktigt, jag vill att du lyssnar, och det är inte om kaniner och inte om pappa. Hör du på vad jag säger? Det är inte alltid man kan se skillnaden utanpå folk. Gumman, hör du på mej?

-Mmm. Aj mamma, inte så hårt, jag hör ju på. Vadå för skillnad? Vad är det man inte kan se?

-Förlåt, vännen. Men hör nu, det är såhär. Jag har ju sagt till dej att om du kommer bort ska du alltid säga till någon vuxen, så hjälper dom dej att hitta mej igen, eller hur? Att du inte ska vara rädd, för det finns alltid nån vuxen som kan hjälpa dej så att du kommer hem.

-Mm. Som på IKEA en gång när dom ropade på dig jättehögt i hela högtalarna och så kom du.

-Precis. Och du kommer du ihåg hur snäll hon var, flickan som hjälpte dej då? Men det som är viktigt, det jag skulle säja, är att alla vuxna inte är såna. Du vet dom som sitter och dricker öl där på bänkarna utanför tunnelbanan och ibland pratar dom och sjunger ganska högt, dom skulle du ju inte gå fram och be om hjälp om du hade kommit bort, för dom är du lite rädd för. Men så finns det såna vuxna som ser ut alldeles som vanligt, som pratar som vanligt, men inuti är dom inte snälla, fast dom kanske säjer att dom är det. Förstår du?

- Ja... men...

- Så eftersom man aldrig helt, helt säkert kan se om en vuxen är... snäll på riktigt, ska du inte prata så mycket med farbröder som kommer fram och börjar prata med dej, förstår du? Och aldrig, aldrig följa med dom nånstans. Även om... Hur många kaniner dom än säjer att dom har. Eller godis eller vadsomhelst. Förstår du?

-Ja. ja mamma jag förstår. Men mamma...

-Ja?

-Ibland känns den. Skillnaden.
Och mamma, jag ÄR faktiskt mycket större nu. Än jag var för jättelängesen när jag var för liten.

Utmaning: skriv om att se skillnaden

söndag 24 januari 2010

Jämrande just

Ett tyst, utdraget jämrande, därefter ingenting. Så tyst att det knappt fick fäste i henne: det var nog inget. Inbillning. Ändå upphörde hon att andas för en stund, hejdade nyckelns rörelse mot överlåset, väntade. Nej. Ingenting mer än surret från de flackande lysrören.

Hon bestämde sig. Inte nu, inte någon av de tidigare gångerna, över huvud taget inte.
Man kan faktiskt välja, påminde hon sig. Man kan låta de underliga tankarna växa som mörkerbleka parasiterande slingerväxter, eller man kan rycka upp dem med rötterna, och nu gjorde hon det, numera var hon en sådan som bestämde sig, som drog fram i ljuset och ryckte upp.

Hon satte sig i rörelse, lugna jämna steg mot hissen, så går en som inte tvekar, tryckte på knappen, väntade, lyssnade inte. När man väl bestämt sig är allt som vanligt igen. Hissen kommer, man ger sig av, gör det man tänkt göra. Och när hissen dröjer är det just inget konstigt med det, hon är högst upp och den är förstås längst ner, fullt naturligt. Man står där ännu en stund, men inte för att man lyssnar efter ljud som inte finns eller tänker tankar man gjort sig av med, och i vilket fall som helst inte för att man drar sig för att ta trapporna.

Och man lyssnar inte och hissen kommer inte och lysrören slocknar inte, hon har anmält dem till fastighetsskötaren flera gånger, sagt att vad händer om det blir kolmörkt och någon gammal människa går och snavar, trapporna är branta och hissen kan ju gå sönder, men inte blir det gjort. Det är väl ändå inte för mycket begärt, det är väl inget konstigt med det? Men han hade tittat på henne som om han vetat. Att det inte handlade om trapphusets gamlingar men om henne själv, att hon var rädd.

Men hon var ju inte rädd, så han kunde tänka vad han ville, eller hur? Hon hade dragit fram allt detdär i ljuset en gång för alla, bestämt sig. Och eftersom hon inte var rädd och hissen uppenbarligen inte skulle komma var det bara rätt och riktigt att vända sig och gå mot trappavsatsen där stegen försvann ur sikte, ner i halvdunklet.

Förbi grannens dörr och därbakom var ingen, därinifrån hördes ingen tyst uppgiven jämmer, ingen bön om hjälp till vem som än kunde höra och som inte nådde någon annan än henne själv. Om där varit någon skulle hon ha gjort allt för att hjälpa till, hon skulle inte bli en sådan som låtsades om ingenting, som svek.

Inte ett ljud förutom lysrören, och hennes stadiga steg mot trapporna, så låter steg som vet vart de ska, som bestämt sig.

Utmaning: 5 ord på J, använd minst 2 i berättelsen. Mina 5: Jämrande, jamning, just, jakande, jubel

lördag 23 januari 2010

Kryptiskt

Världen talar ett språk jag inte förstår. Tingen, händelserna.

Jag vet ju att där finns sammanhang och mening. Kan finnas. När sambandet, samspelet mellan min svalnande tekopp och snötäcket på taken därutanför, hur de vilar mjukt och tungt och alldeles stilla, när det hemliga samtalet dem emellan plötsligt öppnar sig.
När axeltröttheten och damråttluddet möts i vänligt samförstånd, äntligen: axelluddig, dammtrötthet.
När kampen att förstå upptäcker sig omfattad av det alldeles enkla.

Där ser man, verklighetens språk talas redan på botten av mig själv, innan grammatiken och tydlighetskraven fått det att skämmas, krympa samt inordna sig i allmän rätlinjighet.

Världen just nu- kryptisk, otillgänglig, bortvänd. Men hur skulle du själv bete dig inför en sådan krävande, sökande blick? Låt den vara lite. Ta risken att låta andningen sköta sig själv en liten stund.

Utmaning: Skriv om en kod

fredag 22 januari 2010

Blogg upphittad

Är inget vidare på dethär med bloggar. Satt just och försökte sluta titta i min navel (se tidigare inlägg)- vad göra, hur få fart på hjärnan? Tog upp min fantastiska sommarskrivkurslärares länktips, kollade Skrivpuff, knåpade enligt anmodan ihop några ord som nog aldrig stått i just precis exakt den kombinationen förr, blev så glad att jag glömde min navel i flera minuter, klickade omkring lite här och där för att försöka begripa om jag liksom blivit inloggad eller medlem eller nåt liknande på kuppen, och hittade... denna min bortglömda blogg. En mycket liten, mossig och lutande gravsten på den enorma, världsomspännande bloggkyrkogården ("testing testing! Verkar roligt dethär med blogg!". Dödstystnad. ).
Not dead, only resting. Bonk bonk. Titta, vad var det jag sa, nu sprattlar den!